Det Stora Lantracet - Del 3

Det Stora Lantracet – Del 3 av 3

Pi gjorde en liten volt och hoppade smidigt ner från Gunnarts huvud och använde hans stora mage för att dämpa fallet. ”Den skurken! Han lånade min skiftnyckel för att sätta ihop ett eget fordon” Gunnart rynkade sin panna i djupa veck och det var inte ofta som det hände. 

Axelsson hoppade ner från gräsklipparen och bugade sig inför sin lilla publik, de hurrade glatt. 
”Heja Axelsson!” ropade någon ”En säker vinnare” ropade en annan.  
”Titta! Hans mustasch är fortfarande lite rosa!” upptäckten gjorde Gunnart på gott mod igen. ”Vad säger du ska vi hämta den där skiftnyckeln nu?” 
Men det kom inget svar. 
 
”Pi? Tycker du att vi ska hämta skiftnyckeln?” frågade Gunnart igen. 
”Det har jag redan gjort” sa Pi och klättrade över staketet. Gunnart tittade på Pi och tittade sedan på marken och undrade vem han hade pratat med. En liten padda satt i gräset bredvid vägen och tittade storögt tillbaka på honom.  
”Hej på dig kompis” sa Gunnart. Men paddan var föga imponerad utan rapade och hoppade sedan iväg över vägen och ner i diket. 
”Kom nu Gunnart!” och så skyndade de sig iväg återigen. 

Med hjälp av en rostig gammal domkraft lyftes hela traktorn upp från marken. Helt ärligt tyckte Gunnart att det var ganska skönt att ligga i skuggan under fordonet, det var så svalt. Men han visste att tävlingen snart skulle starta och att tiden var knapp. Pi gav honom både däck och skiftnyckel och när han var klar kastade Pi ett litet föremål till honom. 
”Vad är det här?” undrade Gunnart. 
”Det är mutter som höll fast en skruv i hjulet på Axelssons gräsklippare” svarade Pi. 
”Men…” sa Gunnart häpet. ”Men det är ju att fuska”. Pi plockade fram ytterligare en mutter ur sin ficka och kastade den till Gunnart. 
”Och den här hittade jag i Axelssons ficka, gissar att den är från din traktor? Kom nu gubbstrutt!” 

”Är alla tävlande samlade?” rösten ekade över den lilla åkern där hela byn fanns samlad. Gunnart och Pi kom körande i sin traktor precis i tid.  
”Gunnart är här!” kom ett glatt rop från publiken ”Heja Gunnart!”. 
Väl nere vid startfältet ställde de sig bredvid Axelssons gräsklippare. 
”Är du inte lite gammal ändå Gunnart? Ska du verkligen ställa upp?” frågade Axelsson. 
”Mig blir du inte av med så lätt” svarade Gunnart och Axelsson låtsades som att han inte hörde. 
 
Med en häftig knall ljöd startskottet och rejset var igång. Igelkotten Irja, var först ut med sin ombyggda robotdammsugare. Tätt följd av Sara Jönsson i en rostig gammal bil. Axelsson på en stark tredjeplats och efter honom kom Olga Sigvardsson, den gamla rektorn i sin skördetröska.  
”Det är allt krut i den gamla kärringen!” skrattade Gunnart drömskt. 
”Ska du inte starta traktorn Gunnart! Vi hamnar ju på efterkälken!” Pi hoppade upp och ner på instrumentbrädan med kartan i högsta hugg.  
 
Med publikens jubel i ryggen lade Gunnart i nästa växel och trampade gaspedalen i botten. Snart hade de tagit sig igenom hela åkern och tog sikte på vägen som gick genom Vallskogen. Traktorn var lite långsammare än de andra fordonen, men den gick att lita på. Det skumpade i sätet när de körde över grenar och sten som låg på vägen, men traktorn tuffade på i allt högre hastighet.  
”Titta Gunnart!” Pi pekade ut i skogsbrynet. Igelkotten Irja hade tappat kontrollen över sin dammsugare och snurrade runt i piruetter så att löven fullständigt sprutade åt alla håll. Nu låg de inte sist längre. 

Djupare in i skogen bolmade det upp svart rök. När Pi och Gunnart kom närmare upptäckte de att det var Sara Jönssons bil som stod alldeles stilla mitt på vägen. Sara hade klivit ur och hade öppnat motorhuven, hon var smutsig av olja både på händer och i ansiktet. Men trots att hon kanske inte skulle komma i mål vinkade hon glatt när de åkte förbi.  
På vägen upp för den branta backen lyckades traktorn ta sig förbi Olga och hennes skördetröska. Den var så tung att den nästan inte orkade ta sig upp. Olgas gråa hår fladdrade i vinden och hennes blick var sylvass, hon hade vinsten i sikte och tänkte inte ge upp.  

När de var uppe på backkrönet hade de kommit ikapp Axelsson och när han fick syn på dem i backspegeln vände han sig om. 
”Du kommer aldrig köra om mig Gunnart!” ropade han.  
”Öka farten!” Pi var vild och hade kastat ner kartan på sätet, de behövde den ändå inte mera. Snart var de sida vid sida med Axelsson. 
”Har du sett till att hjulen sitter fast ordentligt Gunnart?” Axelsson flinade ”Så att de inte ramlar av när det kommer ett litet gupp?” 
 
Plötsligt, som från ingenstans, dök det upp fem spöken på vägen. Ett stort, följt av fyra mycket mindre spöken. 
”Snygging” ropade de små spökena. Axelsson som inte hade tittat ordentligt på vägen blev förskräckt och svängde allt vad han kunde för att inte krocka med dem. Hans gräsklippare flög en liten bit genom luften, landade på ett gupp och rätt som det var lossnade hans ena framdäck. Med ett sus passerade traktorn förbi den snopna Axelsson. Gunnart och Pi hurrade för varandra, nu låg de först av alla. Om de kunde hålla sin placering hela vägen ner så skulle de vinna. 
 
Mållinjen var inte långt borta, men Olgas skördetröska började få upp rejält med fart i nerförsbacken och knappade in för varje sekund. Gunnart lutade sig fram i sätet och försökte nästan pressa traktorn att köra ännu lite snabbare. Pi var för en gångs skull helt tyst, nu var det för spännande.  
Publiken jublade, traktorn flög förbi målsnöret med skördetröskan precis efter. De hade kört hela varvet och var tillbaka på åkern. Gunnart och Pi hoppade ut ur förarhytten och tog emot både blommor och medaljer. Det var då Pi upptäckte det. 
”Vi har ju fått silvermedaljer?” sa hon förvånat ”Vi kom ju först i mål!” 
 
De tittade sig förbryllat omkring. Olga hade fått en bronsmedalj, så vem hade vunnit? Gunnart kliade sig i huvudet och upptäckte en liten radiostyrd bil en bit fram i det höga gräset. Tillsammans med Pi gick han fram för att se vem det var som hade knipit första platsen och till sin förvåning upptäckte han paddan sittandes på den lilla bilen. Runt halsen hade paddan en pytteliten guldmedalj. 
”Det var som tusan!” utbrast Gunnart ”Grattis kompis”. Men grodan svarade inte, utan bara tittade på honom och rapade. 

Långt senare, på kvällen satt de alla tre, Gunnart, Fjädrik och Pi, på Gunnarts veranda och tittade på solen som sakta dalade ner mot havet i horisonten. Himlen lystes upp av sommarkvällens allra finaste färger, rosa, orange och sommarblått. Gunnart smuttade på sin kopp kaffe, Fjädrik låg på rygg över trädäcket och Pi mumsade i sig de sista av jordgubbarna. Över bordet låg duken med hål i och silvermedaljerna var prydligt upphängda i parasollen. 
”Nej vet ni vad?” frågade Gunnart. Varken Pi eller Fjädrik visste vad. ”Jag tror det är dags att ta in fåren.” 
 
De gick tillsammans alla tre, ner till den lilla plätten betesmark vid vattenbrynet som fåren tyckte allra mest om. Fåren lunkade av och an, några tuggade gräs, andra kliade sig på träden. När de var nästan hela vägen framme vid vattnet vände sig Fjädrik mot Gunnart och tittade på honom. 
”Är du inte ledsen att du inte vann Gunnart?” frågade han. 
”Ledsen?” svarade Gunnart ”Det går inte att vara ledsen med så fina vänner som er”. Gunnart klappade strutsen Fjädrik på huvudet och så samlade de in fåren för kvällen.